Sårbarhet i rätt miljö skapar expansion

Dina nuvarande små steg skapar ditt stora steg i din framtid men människan har ibland så svårt att se det, för att varje litet steg kan kännas så trögt och så svårt. 

Som om gravitationen bara blir större och större för varje steg man tar. Och det är känslor som skapar just detta fenomen. Men när vi är i flöde så skapar varje steg en levitation och även här är det känslor som skapar dessa fenomen. Tänk att det endast är ”känslor".

Då skulle det innebära att universum levererar dessa känslor som vibrationer för att "väcka" dig till att synkronisera din medvetenhet.

Många gånger blir vi så lätt fångade i skam och skuld. Polariteten skulle kunna vara stolthet så låt mig leka lite med de tankegångarna.

Enligt en så kallad neuropskylogisk kommunikation så kan man betrakta stolthetens kommunikation. Kroppsspråket kan bli följande: hakan lyfter litet, bröstet spänns ut och armbågarna lättar något från kroppen. Så kan en person se ut som utrycker stolthet. Jag tror det är då en ödmjuk stolthet.

Att känna stolthet är en medfödd reflex. Den uttrycker vår värdighet och självaktning. 

Tyvärr finns det alldeles för många härskarmiljöer i vår värld som trycker ner den ödmjuka stoltheten och endast lämnar skuld och skam. 

Den svenska jantelagen är så stark i vårt omedvetna beteende. Vi reagerar också instinktivt på andras stolthetssignaler. Ett högburet huvud drar lätt till sig uppmärksamhet och det får oss att identifiera ledare. Det ger status och banar väg för gemenskap. Rätt gemenskap skapar fantastiska miljöer.

Stoltheten inom neuropskologin definierar två varianter. En bra och en dålig. Problemet är att de flesta ser inte skillnad på dem hos andra. En hjärna i kaos kan lätt misstolka vi låter inte andra sträcka på sig och hålla huvudet högt. Istället ser vi det som att de bröstar sig och har näsan i vädret. 

Forskarna kallar det för genuin stolthet eller hybris-stolthet. Oavsett så blir kroppsspråket detsamma. Det pekar på att medvetenheten kan få oss att kunna skilja på dessa två.

Äkta autentisk stolthet bygger på genuint självförtroende och leder vägen till gemenskap. Då skulle det innebära att vi skapar från hjärtat och det ger en äkta glädje när man blir inriktad på hänsyn och förståelse och inte kompromissar med ens egna sanning. Detta är sannolikt nyckeln. Hybrisstolthet baseras i stället på maktspråk, narcissism och arrogans och tar plats på andras bekostnad. Dessa är personligheter där vi aldrig kan expandera.

När vi upplever att våra känslor kränks blir den allra första reaktionen som en ryggradsreflex och vi behöver ibland få stöd för att ta ansvar för dem. Nyckeln är att inte ta det som en stor förolämpning. Att istället tänka ”jag duger, det spelar ingen roll” och ta ansvar att hålla sig därifrån. 

Andra hänger upp sig och blir vansinniga och om det är vad som händer ta det som en varningsklocka genom kanalisera denna ilska och använd denna kraft i ditt eget skapande. Återkommande ilska dränerar dig på sikt. 

Men utan tvekan är vi sannolikt mer lättkränkta nuförtiden. Troligen är detta en indikation på samhällets uttryck för stress, att känslan av att vara kränkt tränger sig på när marginalerna minskar. Trots att man bara har intentionen att kräva sitt utrymme, förolämpar man i sin tur omedvetet den andra. Och så inleder man en upptrappningssituation istället.

Då har vi bidragit med en miljö som komprimerar och en miljö som aldrig kan expandera. 

Vi har vad jag kallar för psykologiska ”skyddslager” mot andras kritik som vi kan använda. Men ju högre stress och lägre förmåga, desto svårare att hålla emot. Det finns endast en lösning som jag avslutar inlägget med.

Hur kan man upptäcka en uppblåst stolthet hos sig själv? Ofta genom att man känner sig mer i värd eller att man hamnar i situationer där man ofta går i försvar. 

I en irritationsstund så förstorar man sin position, alla märker och upplever det, men själv är man så inne i "sitt" så vi missar denna dödsviktiga medvetenhet om situationen att man endast bidrar med kompression. Jag ser det så ofta och är trygg idag att jag har miljöer som talar om detta för mig.

Jag tror att vi skulle ha mycket att vinna på att öva upp förmågan att lära oss att känna sårbarhet inom oss och de primitiva reaktioner som hör ihop med stolthetsreflexer. Jag tror att det kan på sikt leda till världsfred. 

Men vår kränkta stolthet kan gå i två riktningar. Mot upptrappning för att man inte står ut med sin sårbarhet, eller mot försoning för att man lär sig vad som egentligen blivit sårat.
Jag pratar alltid om den 5 komponenterna, tacksamhet, ödmjukhet, empati, medkänsla, förlåtelse och försoning. När vår värdighet kränks hoppar de flesta av oss direkt till stolthetens baksida och känner skam. Skam en sund reaktion när vi blir medvetna, men skam känns alltid hemskt i upplevelsen.

När det finns en genuin stolthet i botten så kan medvetenheten motivera oss så att skam leder till självreflektion. Genom att om och om igen gå igenom vad som har hänt, lär vi oss något och kan reparera det som kränkts och där har du expansionen i den universella intelligensen. På sikt försonas vi med oss själva. Då kan vi försonas med andra och på nytt tas upp i den sociala gemenskapen.

Kan du se hur oerhört viktig den medvetna medvetenheten är utifrån detta perspektiv gällande vilka miljöer du befinner dig i?

För dem som reagerar från den andra varianten, hybris-stoltheten är det oftast så att man inte känner någon skam alls. Dessa människor talar ofta om "hur det är" och ibland säger att de gör det för att "hjälpa dig". Det kan vara en hjälp om det äkta görs från ödmjukheten och lyhördheten. Men icke-skammen tar över och ger drag av narcissism. Det sker när man angriper den andras värdighet för att försöka upprätta sig själv. En del tar det till det extrema och brukar våld, sabotage, skitsnack och syndabockstänkande. 

Nej vänner endast medvetenheten får oss i en insikt som ger och en möjlighet att agera. 

Att sakta ned och stilla sig ger möjligheten till förändring och på sikt bygger det upp styrka inombords. Om man är medveten om att man egentligen känner sig kränkt, kan man reflektera över sina primitiva reaktioner i stället. Man förstår mekanismen tidigare och slipper upptrappningskriget som ALLTID slutar i kollaps.

Här har forskningen visat sig att det finns 2 ytterligheter. 

1. Den ena är att kräva upprättelse på ett aggressivt sätt. 
   
2. Den andra är att lägga sig platt. 

Båda två leder i slutändan till kollaps. Dessa två modeller kan överföras både på samhället och världen i stort inom alla strukturer och samhälle. Jag tror att principen som ger oss rätt att slå tillbaka med kraft är destruktiv. Och det är lika destruktivt att lägga sig ned i kapitulation och "dö", så det är en utmaning att hitta balansen. Början till balansen. Byt miljö och sakta ner och stilla dig...

Så behöver vi ta plats för att må bra? En del av när vi är i "fel" miljö så kan det utan tveksamhet leda till självutplåning som leder till kollaps. Försöka göra "fel rätt" leder till kollaps. I det läget har vi inte tillgång till självreflektion, miljöer tillåter inte detta utan vi måste förvara oss hela tiden vilket leder till beredskap. 

Nu är du i en kontant "krigszon" och kan aldrig expandera. Om du i stället tar plats i samverkan är det en win-win-situation, och på sikt ett samhälls-win. 

Frågan är bara hur vi ska samverka så det inte sker på varandras bekostnad, hur mycket självutplåning jag kan tillåta för att du också ska få plats.
I min värld. 

Bestäm dig att sluta just nu så kommer universum leverera de nödvändiga stegen till din insikt. Det är nu jag genuint tror på att detta agerande ger positiva konsekvenser också på globala universella system.

Medvetenheten om vad hybris är kan hjälpa oss att välja ”rätt” ledare, omedvetenheten brukar oftast leda till det bara för att vi så desperat längtar till kärlek. Vi behöver fler sådana som tydligt kan visa att de leder utifrån samverkan och har förmåga att samla den typen av kraft där egot har bytts ut med compassion. 

Sakta ner och stilla sig är en bra början så universums intelligens kan börja leverera flow